Många Mörka Suddiga Linjer.
Har du någosin haft trafikstopp i din hjärna? Har du någosnin varit så trött att du inte kan sova? Har du någonsin varit så ledsen så att du inte kan gråta? Har du någonsin känt dig så tom inombords att du riktigt känner hur hjärtat väger mindre? Det har jag..
För drygt 1 år sedan blv jag deprimerad. I alla fall på papper. Jag har försökt att berätta hur det känns för psykolog, doktor, vänner, familj, kollegor men kan inte förklara hur det känns. Det enda jag kan säga är att alla som blivit deprimerade har nog olika förklaringar men alla kan säga en sak som är den samma. Du har ingen aning om hur psykologiskt krävande det är.
Allt kommer inte bli bra, jag kan inte bara rycka upp mig eller gå och lägga mig en stund. Jag kan inte säga att det kommer bli bättre, för i mitt huvud är det så rörigt att jag inte ens kan tänka klart. Jag kan inte få fram ord ordenligt när jag pratar, jag kan inte lyssna på dig i mer än 5 minuter utan att jag får svårt för att uppfatta vad du säger för det blir sånt kaos i huvudet, men om jag har kunnat lyssna på dig i 5 minuter tro inte att jag kommer att komma ihåg vad du sa för jag har redan fått vända 4 gånger på väg till jobbet för jag har glömt kaffekokaren på, eller nycklarna, eller telefonen eller vad det nu va jag glömde, det har jag redan glömt.
Orsaken till att jag glömmer så mycket och så ofta är antagligen för att jag inte har någon slags dagsrytm och att äta är inte längre något måste, det bara händer. Du förstår att kroppen är rätt underlig ibland, den liksom sparkar redan på den som ligger ner så att säga. När sömnen har börjat spöka för den och man vaknar se så där 10 gånger per natt, kan vara för att man har ångest, är stressad eller ledsen, eller varför inte en släng av alltihopa. Då, då ska kroppen sluta vilja ha mat helt plötsligt också för behöver den inte det ena, varför i allas namn skulle den behöva det andra? Och du kan ju tänka dig hur det ser ut; viktnedgång, försvagade muskler, sämre syn, sämre reaktionsförmåga, sämre kroppshållning, sämre humör och sist men inte minst, trött. Ond cirkel va det här!
Hela kroppen ballar ur, och du är inte längre dig själv.
Finns inget att vara positivt inställd på, finns inget som kan få en lika nöjd som man någonsin varit för du vet innerst inne att det är bara ett jävla påhitt. Vad har jag som människa att vara glad över? Vad kan jag åstakomma som bor i en liten bonnestad utan någon direkt utbildning? Vem tror jag att jag någonsin kommer att bli? Efter att ha suttit med dessa frågor och tankar i snart över 4 timmar då kommer panikångestattackerna som känns som att själen vill kväva dig inifrån och nu händer det, jag kommer dö, jag kvävs. Efter 40 minuter av denna känslan av panik då försvinner det och livet är fortfarande kvar. Tänk dig nu att du har det såhär varje dag 24 timmar om dygnet året om. Du orkar inte vara dig själv längre.
Som utomstående som aldrig har varit med om detta på riktigt. Tips från coachen;
* Påpeka aldrig någons vikt om du inte kan bakgrunden om den.
' Be aldrig någon rycka upp sig som mår dåligt, det kan vara mycker värre än vad det ser ut.
' Stressa aldrig upp en annan individ i onödan, det kan slå hårt som fan på den andra.
' Sluta aldrig visa uppskattning till dina vänner som inte vart där på länge, kan vara så att hen inte mår bra.
' Va inte blyg med att fråga hur någon mår och verkligen mena det, det kan betyda SÅ mycket.
' Va förstående men tro aldrig att du kan sätta dig in i situationen om du inte vart där själv, för det kan du inte.
VISA ALLTID KÄRLEK!
/B